Kapitel 1

.

   'Hej, du är död.'
   Lars slog upp ögonen. Vid fotändan av sängen stod en kvinna och log mot honom. Instinkten fick honom snabbt på fötter och han höll sig så långt från henne som det lilla sovrummet tillät medan han rörde sig mot dörren. Vem var hon? Hur hade hon kommit in? Vad ville hon?
   'Vad...' var det enda han fick fram innan kvinnan avbröt honom.
   'Du är död,' upprepade hon tålmodigt.
   Lars backade ur rummet med händerna i försvarsställning. Kvinnan följde efter, men höll avståndet. Hon var i hans ålder, kanske några år äldre. Max fyrtio. Hon hade trötta ögon, sönderblonderat hår och en grön sommarklänning. Han hade aldrig sett henne förut. Efter några meter fann han sig i köket och fortsatte backa i riktning mot köksbänken för att åtminstone hamna mellan kvinnan och köksknivarna. Han kostade på sig en sneglande blick på hennes händer och lugnades marginellt av att de var tomma.
   'Vem... vad gör du här?' Han snubblade över orden och svor inombords, irriterad över hur mesig han lät. 
   'Ta det lugnt,' sa kvinnan och la en hårslinga bakom örat, men så fort hon släppte gled den tillbaka till sitt utgångsläge. 'Jag vill dig inget illa. Tvärt om faktiskt.'
   'Va?'
   'Ta min hand.'
   'Eh, nej?' Lars famlade bakom sig efter kanten på köksbänken men nådde fortfarande inte fram. Han backade några steg till.
   'Okej,' fortsatte kvinnan, 'men försök ta det lugnt. Jag vet att det är svårt att ta in, men du är död.'
   Paniken sprang okontrollerat genom Lars, hon var här för att döda honom. Han backade ännu ett steg – var var den förbannade köksbänken?
   'Vad har jag gjort? Vad ska du göra?'
   Kvinnan skrattade till och log på nytt.
   'Förlåt att jag skrattar – jag ska inte göra något. Det finns inget att göra, du har varit död i snart en halvtimma.'
   'Vad då död, jag står ju här?'
   'Nej, det gör du inte. Inte som du menar i alla fall. Titta ner.'
   Var det ett trick? Skulle hon flyga på honom så fort han släppte henne med blicken?
   'Kom igen,' sa hon trött, 'vi har inte hela livet på oss. Pun not intended. Hade jag velat skada dig hade jag väl redan gjort det. Om jag kunnat vill säga. Titta ner nu.'
   Utan att ta ögonen från henne sänkte han huvudet och tillät sig en snabb blick nedåt. Strax under byxlinningen försvann hans kropp in i köksbänkens ekskiva. Det såg så overkligt trickfilmat ut att han inte kunde ta in det. Han gungade lite fram och tillbaka, flyttade vikten från ena foten till den andra och såg förundrat hur magen gled in och ut ur mikrovågsugnen. 
   'Hur...' var allt han fick ur sig.
   'Du är död, som jag sa. Din ande har lämnat kroppen och rör sig fritt.'
   Försiktigt förde Lars handen mot bänkskivan och tyckte sig ana en kittling i fingertopparna när de gled genom träet. Han vände sig om och lät armen glida genom köksskåpet och väggen. Inget var ett hinder för honom. Men om han nu gled fritt genom väggarna, varför stod han fortfarande på golvet. Gjorde han ens det? I samma stund han tänkte tanken började han falla neråt. Det sista han såg innan köksbänkens mörker svalde honom var hur kvinnan slängde sig mot honom. Långt borta anade han hur hon fick tag i hans arm och han drogs upp i köket igen. 
   'Ta det lugnt,' sa hon och höll honom i sina armar. 'Det är ingen fara, jag har dig.'
   Lars klamrade sig fast vid kvinnan för allt vad han var värd, glad att ha något solitt att hålla i. Stammande lyckades han till slut få fram några ord.
   'Varför faller vi inte?'
   'För att jag håller i dig.'
   'Men hur kan vi röra vid varandra?' 
   'Vad tror du? Jag är också ett spöke. Lugna ned dig nu så ska du se att du kan stå själv. Titta inte på golvet, titta på kylskåpet. Släpp taget lite grann, ta min hand.'
   Motvilligt lossade Lars på sitt grepp och försökte nöja sig med att hålla kvinnan i handen. Det var märklig känsla, som om hans hand var avdomnad.
   'Det går bra, eller hur?' fortsatte hon. 'Kom så går vi till kylskåpet. Vad har du i det? Gör en lista på alla saker, så får vi se om det stämmer.'
   Vad han hade i kylen? Vad hade det med något att göra? Trots att det kändes meningslöst kunde han inte låta bli att tänka på det. Mjölk, smör och ost hade han, osten var nästan slut, det måste han komma ihåg att köpa. Fast inte om han var död, för spöken åt väl inte? Jordgubbssylt, som kanske börjat mögla. Tomatpuré och paprika, jäst och batterier.
   'Så, det gick väl bra?' sa kvinnan glatt när de kommit fram till kylskåpet.
   Lars vågade sig på att snegla nedåt och mycket riktigt stod han på golvet. Försiktigt släppte han greppet om kvinnans hand och trots att det kändes lite svajigt stod han kvar. 
   'Hur kan jag stå... nu?'
   'Enklaste förklaringen är av gammal vana. Som spöke kan du röra dig fritt – sjunka ned i marken eller flyta genom luften. Men du måste öva, vi är så vana att stå på marken att så länge du slappnar av kommer du dras dit. Och det blir naturligt att hålla sig på marken, det är ju där de levande är. Men det kan vi ta sen.'
   'Okej,' sa Lars och försökte få sitt huvud att sluta snurra. 'Så jag är en ande och kan inte röra vid något? Annat än andra änder, jag menar andar?'
   'Mer eller mindre.'
   'Och så länge jag håller mig lugn står jag kvar på marken?'
   'Typ. Det är lite som att tänka på hur du gör när du går – stegen blir styltiga och det är jättelätt att ramla. Men när du inte funderar på det går det automatiskt. Ska vi se vad du har i kylen?'
   Utan att vänta på svar stack hon in huvudet genom kylskåpsdörren. Det såg makabert ut när bara baksidan av huvudet stack fram bland kylskåpsmagneterna. Men Lars ville inte vara sämre. Med en hand på hennes axel böjde han sig mot kylskåpsdörren och lät sig försvinna in i den. Där inne var det svart som i en säck. 
   'Här var det mörkt,' sa han och försökte att inte låta sarkastisk. 
   'Ja, jag glömde att lampan inte lyser,' svarade kvinnans röst i mörkret. 'Men det är inte det viktiga. Känner du något?'
   'Nej, vad skulle det vara?'
   'Är det något du saknar?' frågade hon svävande.
   'Det är inte kallt,' sa Lars och förvånades av självklarheten i sin röst. 'Fast vi är i ett kylskåp är det inte kallt.'
   'Precis! Kom med.' 
   Lars kände hur kvinnan gled ur hans grepp. För en sekund blev han rädd att vara fast i mörkret och skyndade sig att följa efter. Innan han helt hunnit vända sig mot henne möttes han av en redig örfil. Huvudet vred sig i profil och handen åkte reflexmässigt upp till kinden. Men det gjorde inte ont. Det kändes faktiskt ingenting. Han såg frågande på kvinnan. 
   'Coolt, eller hur?' sa hon och måttade ett till slag. Lars ryggade automatiskt tillbaka, men även denna gång kändes slaget inte som mer än en vänlig knuff. 
   'Så vi kan röra vid, men inte skada varandra?' 
   'Tyvärr,' svarade kvinnan med ett snett leende.
   'Och vi kan inte känna något?'
   'Tyvärr, som sagt.'
   'Inget alls?'
   'Inget som skulle kräva en kropp. Vi har ju separerat från dem så att säga.'
   'Värme, kyla, njutning, smärta?'
   Kvinnan skakade på huvudet.
   'Nopp, inget sådant. Teoretiskt skulle vi kunna ha sex, men det skulle inte kännas mer än örfilarna.'
   Lars tänkte att han borde rodna vid tanken, men hans kinder kändes precis som förut. Det vill säga inte alls. Rodnad krävde nog också en kropp. 
   'Vad heter du?' frågade han för att byta samtalsämne. 
   'Camilla.'
   'Lars,' sa han och sträckte fram handen. 
   'Jag vet,' sa hon men tog ändå handen i sin.
   'Så,' började Lars tvekande, 'tillhör du någon välkomstkommitté till vad det här nu är, eller?'
   'Nej, jag har länge vandrat vid din sida...'
   'Som döden,' sköt Lars in med ett leende, men möttes bara av en oförstående blick. 
   'I alla fall,' fortsatte hon, 'jag var din skyddsängel när du levde. Hjälpte dig och så. Det var min roll, mitt straff. Men nu är det över. Välkommen till skärselden.' 

Kommentera